Släktfest....
En dag sent, men i alla fall... Igår hade vi nån form av släktfest. Inte min favoritgrej direkt. Visst, det finns värre saker, men det är inte jättekul. Det går till ungefär så här: runt tre kommer en jävla massa folk, av vilka jag inte känner igen merparten. När alla har kommit blir det fika. Då ska man på något sätt konversera med folk man absolut inte känner och antagligen inte är närmre släkt än att deras mormor är syter med min mormor (kanske på längre håll till och med). Efter fikat blir det aktiviteter i ett par timmar. Först är det en tipspromenad med prisutdelning och sen delas man in i lag och leker femkamp. Grenarna är: Kubb, krocket, hästskokastning, pilkasning och skytte med luftgevär. Grenarna är utlagda som stationer och två lag går runt ihop och tävlar mot varandra och man får ett poäng för varje vunnen gren. Sen får man roa sig bäst man vill tills det är kvällmat, då man återigen ska sitta och försöka snacka med folk man inte känner, och sen får man återgå till att roasig bäst man vill tills alla åker hem.
Med alla småbarn (snart två år och neråt) så kan man välja två grupper: de som gullar med småbarnen (alla tjejer och någon enskatka kille) och övriga (nästan uteslutande killar). Ingen av de två grupperna pratar om något intressant och de lite äldre ungarna syns inte till än - troligtvis håller de sig till sina föräldrar än så länge.
Sen blev det fika. Jag hamnade brevid mamma och på andra sidan henne satt Manda. Vi pratade med nån släktings tjej (seriöst, jag har inte den blekaste aning om hur han är släkt med mig, men tydligen går han på mammas skola). Lagom intressant. Vi pratade om vad alla gick på för linjer (eller ska börja på, i Mandas fall).
Sen var det lekar, och mitt lag fick stryk i allt. Vi skulle ha fått stryk i kubb med om det inte varit för måste-slå-ner-kungen-på-samma-omgång-regeln. Jag föreslog att vi skulle köra med den eftersom vi körde under tidspress (fick inte vara längre än 20 min på samma station, vilket vissa kanske tycker är mycket, men i alla fall).
Sen var det promenad med Mulle. Manda skulle tömköra och hon rekryterade Ann-Sofie till att hålla grimskaftet. Jennifer fick för sig att hon ville följa med och då skulle naturligtvis Oliver, hennes lillebror, med han också. Jag fick följa med för att hålla ett extra öga på ungarna. Jennifer var okay, men Oliver var blyg och sa knapt ett ord. Utom när han betsämde sig för att han hade gått aldeles tilräckligt långt. Så då fick jag gå tillbaka med honnom. Inte för att de andra hamnade långt efter; Manda skulle endå bara gå en ganska kort sväng med Mulle.
Vid kvällsmaten satt jag med Jennifer. Det var trevligare än fikat i alla fall. Jennifer är inte äldre än att hon ska börja tåan till hösten. I den åldern så snackar de om en massa oviktiga saker som de tycker verkar viktiga och däremellan är de tysta, och det är en bekväm tystnad dessutom. Inget spännt, inget avvägt, artigt, ansträngt konverserande. Bara allt som det faller en in att säga och inte ett ord till. Det är mycket enklare att snacka då.
Efter maten ville Jennifer se mitt rum. Sen hamnade vi utanför det i mitt och Mandas gemensamma rum. Vi ritade en stund sen spelade vi kort (en omgång svälta räv och en omgång finns i sjön), och sen slog Jennifer och Oliver ihop sig till ett lag mot när vi spelade "Den försvunna Diamanten". Vi spelade aldrig klart det sista spelet; ungarna orkade inte.
Jennifer ville både bada bubbelpool och rida, men hennes mamma sa att hon fick vänta med det tills nästa gång de kom hit. I stället letade vi upp lite godis och bestämde oss för att se på film. Ja hittade inte skivan till "Alice I Underlandet" (efterfrågad) så jag lyckades övertala dem om att vi skulle se på "Resan Till Melonia" i stället. I slutendan fick jag se klart på filmen själv när ungarna åkte hem. Bra film, det är den... Inte den best tecknade film jag har sett, men den är bra endå. Dessutom är det enklare att uppskatta en heltecknad film än en som bara är gjord på datorn. Även om inte skuggning och grejer är de besta så har man mer uppskatting för det är för animeringar som ser ut som om nån inte kunde ge dem mer är fem minuter på datorn.
Sen gick jag och lade mig och sov länge. Första gången jag såg en klocka idag (i badrummet) var hon redan runt elva. Tur att hästarna går ute dygnet runt på sommaren...
Med alla småbarn (snart två år och neråt) så kan man välja två grupper: de som gullar med småbarnen (alla tjejer och någon enskatka kille) och övriga (nästan uteslutande killar). Ingen av de två grupperna pratar om något intressant och de lite äldre ungarna syns inte till än - troligtvis håller de sig till sina föräldrar än så länge.
Sen blev det fika. Jag hamnade brevid mamma och på andra sidan henne satt Manda. Vi pratade med nån släktings tjej (seriöst, jag har inte den blekaste aning om hur han är släkt med mig, men tydligen går han på mammas skola). Lagom intressant. Vi pratade om vad alla gick på för linjer (eller ska börja på, i Mandas fall).
Sen var det lekar, och mitt lag fick stryk i allt. Vi skulle ha fått stryk i kubb med om det inte varit för måste-slå-ner-kungen-på-samma-omgång-regeln. Jag föreslog att vi skulle köra med den eftersom vi körde under tidspress (fick inte vara längre än 20 min på samma station, vilket vissa kanske tycker är mycket, men i alla fall).
Sen var det promenad med Mulle. Manda skulle tömköra och hon rekryterade Ann-Sofie till att hålla grimskaftet. Jennifer fick för sig att hon ville följa med och då skulle naturligtvis Oliver, hennes lillebror, med han också. Jag fick följa med för att hålla ett extra öga på ungarna. Jennifer var okay, men Oliver var blyg och sa knapt ett ord. Utom när han betsämde sig för att han hade gått aldeles tilräckligt långt. Så då fick jag gå tillbaka med honnom. Inte för att de andra hamnade långt efter; Manda skulle endå bara gå en ganska kort sväng med Mulle.
Vid kvällsmaten satt jag med Jennifer. Det var trevligare än fikat i alla fall. Jennifer är inte äldre än att hon ska börja tåan till hösten. I den åldern så snackar de om en massa oviktiga saker som de tycker verkar viktiga och däremellan är de tysta, och det är en bekväm tystnad dessutom. Inget spännt, inget avvägt, artigt, ansträngt konverserande. Bara allt som det faller en in att säga och inte ett ord till. Det är mycket enklare att snacka då.
Efter maten ville Jennifer se mitt rum. Sen hamnade vi utanför det i mitt och Mandas gemensamma rum. Vi ritade en stund sen spelade vi kort (en omgång svälta räv och en omgång finns i sjön), och sen slog Jennifer och Oliver ihop sig till ett lag mot när vi spelade "Den försvunna Diamanten". Vi spelade aldrig klart det sista spelet; ungarna orkade inte.
Jennifer ville både bada bubbelpool och rida, men hennes mamma sa att hon fick vänta med det tills nästa gång de kom hit. I stället letade vi upp lite godis och bestämde oss för att se på film. Ja hittade inte skivan till "Alice I Underlandet" (efterfrågad) så jag lyckades övertala dem om att vi skulle se på "Resan Till Melonia" i stället. I slutendan fick jag se klart på filmen själv när ungarna åkte hem. Bra film, det är den... Inte den best tecknade film jag har sett, men den är bra endå. Dessutom är det enklare att uppskatta en heltecknad film än en som bara är gjord på datorn. Även om inte skuggning och grejer är de besta så har man mer uppskatting för det är för animeringar som ser ut som om nån inte kunde ge dem mer är fem minuter på datorn.
Sen gick jag och lade mig och sov länge. Första gången jag såg en klocka idag (i badrummet) var hon redan runt elva. Tur att hästarna går ute dygnet runt på sommaren...
Kommentarer
Trackback
