Släktfest....
En dag sent, men i alla fall... Igår hade vi nån form av släktfest. Inte min favoritgrej direkt. Visst, det finns värre saker, men det är inte jättekul. Det går till ungefär så här: runt tre kommer en jävla massa folk, av vilka jag inte känner igen merparten. När alla har kommit blir det fika. Då ska man på något sätt konversera med folk man absolut inte känner och antagligen inte är närmre släkt än att deras mormor är syter med min mormor (kanske på längre håll till och med). Efter fikat blir det aktiviteter i ett par timmar. Först är det en tipspromenad med prisutdelning och sen delas man in i lag och leker femkamp. Grenarna är: Kubb, krocket, hästskokastning, pilkasning och skytte med luftgevär. Grenarna är utlagda som stationer och två lag går runt ihop och tävlar mot varandra och man får ett poäng för varje vunnen gren. Sen får man roa sig bäst man vill tills det är kvällmat, då man återigen ska sitta och försöka snacka med folk man inte känner, och sen får man återgå till att roasig bäst man vill tills alla åker hem.
Med alla småbarn (snart två år och neråt) så kan man välja två grupper: de som gullar med småbarnen (alla tjejer och någon enskatka kille) och övriga (nästan uteslutande killar). Ingen av de två grupperna pratar om något intressant och de lite äldre ungarna syns inte till än - troligtvis håller de sig till sina föräldrar än så länge.
Sen blev det fika. Jag hamnade brevid mamma och på andra sidan henne satt Manda. Vi pratade med nån släktings tjej (seriöst, jag har inte den blekaste aning om hur han är släkt med mig, men tydligen går han på mammas skola). Lagom intressant. Vi pratade om vad alla gick på för linjer (eller ska börja på, i Mandas fall).
Sen var det lekar, och mitt lag fick stryk i allt. Vi skulle ha fått stryk i kubb med om det inte varit för måste-slå-ner-kungen-på-samma-omgång-regeln. Jag föreslog att vi skulle köra med den eftersom vi körde under tidspress (fick inte vara längre än 20 min på samma station, vilket vissa kanske tycker är mycket, men i alla fall).
Sen var det promenad med Mulle. Manda skulle tömköra och hon rekryterade Ann-Sofie till att hålla grimskaftet. Jennifer fick för sig att hon ville följa med och då skulle naturligtvis Oliver, hennes lillebror, med han också. Jag fick följa med för att hålla ett extra öga på ungarna. Jennifer var okay, men Oliver var blyg och sa knapt ett ord. Utom när han betsämde sig för att han hade gått aldeles tilräckligt långt. Så då fick jag gå tillbaka med honnom. Inte för att de andra hamnade långt efter; Manda skulle endå bara gå en ganska kort sväng med Mulle.
Vid kvällsmaten satt jag med Jennifer. Det var trevligare än fikat i alla fall. Jennifer är inte äldre än att hon ska börja tåan till hösten. I den åldern så snackar de om en massa oviktiga saker som de tycker verkar viktiga och däremellan är de tysta, och det är en bekväm tystnad dessutom. Inget spännt, inget avvägt, artigt, ansträngt konverserande. Bara allt som det faller en in att säga och inte ett ord till. Det är mycket enklare att snacka då.
Efter maten ville Jennifer se mitt rum. Sen hamnade vi utanför det i mitt och Mandas gemensamma rum. Vi ritade en stund sen spelade vi kort (en omgång svälta räv och en omgång finns i sjön), och sen slog Jennifer och Oliver ihop sig till ett lag mot när vi spelade "Den försvunna Diamanten". Vi spelade aldrig klart det sista spelet; ungarna orkade inte.
Jennifer ville både bada bubbelpool och rida, men hennes mamma sa att hon fick vänta med det tills nästa gång de kom hit. I stället letade vi upp lite godis och bestämde oss för att se på film. Ja hittade inte skivan till "Alice I Underlandet" (efterfrågad) så jag lyckades övertala dem om att vi skulle se på "Resan Till Melonia" i stället. I slutendan fick jag se klart på filmen själv när ungarna åkte hem. Bra film, det är den... Inte den best tecknade film jag har sett, men den är bra endå. Dessutom är det enklare att uppskatta en heltecknad film än en som bara är gjord på datorn. Även om inte skuggning och grejer är de besta så har man mer uppskatting för det är för animeringar som ser ut som om nån inte kunde ge dem mer är fem minuter på datorn.
Sen gick jag och lade mig och sov länge. Första gången jag såg en klocka idag (i badrummet) var hon redan runt elva. Tur att hästarna går ute dygnet runt på sommaren...
Med alla småbarn (snart två år och neråt) så kan man välja två grupper: de som gullar med småbarnen (alla tjejer och någon enskatka kille) och övriga (nästan uteslutande killar). Ingen av de två grupperna pratar om något intressant och de lite äldre ungarna syns inte till än - troligtvis håller de sig till sina föräldrar än så länge.
Sen blev det fika. Jag hamnade brevid mamma och på andra sidan henne satt Manda. Vi pratade med nån släktings tjej (seriöst, jag har inte den blekaste aning om hur han är släkt med mig, men tydligen går han på mammas skola). Lagom intressant. Vi pratade om vad alla gick på för linjer (eller ska börja på, i Mandas fall).
Sen var det lekar, och mitt lag fick stryk i allt. Vi skulle ha fått stryk i kubb med om det inte varit för måste-slå-ner-kungen-på-samma-omgång-regeln. Jag föreslog att vi skulle köra med den eftersom vi körde under tidspress (fick inte vara längre än 20 min på samma station, vilket vissa kanske tycker är mycket, men i alla fall).
Sen var det promenad med Mulle. Manda skulle tömköra och hon rekryterade Ann-Sofie till att hålla grimskaftet. Jennifer fick för sig att hon ville följa med och då skulle naturligtvis Oliver, hennes lillebror, med han också. Jag fick följa med för att hålla ett extra öga på ungarna. Jennifer var okay, men Oliver var blyg och sa knapt ett ord. Utom när han betsämde sig för att han hade gått aldeles tilräckligt långt. Så då fick jag gå tillbaka med honnom. Inte för att de andra hamnade långt efter; Manda skulle endå bara gå en ganska kort sväng med Mulle.
Vid kvällsmaten satt jag med Jennifer. Det var trevligare än fikat i alla fall. Jennifer är inte äldre än att hon ska börja tåan till hösten. I den åldern så snackar de om en massa oviktiga saker som de tycker verkar viktiga och däremellan är de tysta, och det är en bekväm tystnad dessutom. Inget spännt, inget avvägt, artigt, ansträngt konverserande. Bara allt som det faller en in att säga och inte ett ord till. Det är mycket enklare att snacka då.
Efter maten ville Jennifer se mitt rum. Sen hamnade vi utanför det i mitt och Mandas gemensamma rum. Vi ritade en stund sen spelade vi kort (en omgång svälta räv och en omgång finns i sjön), och sen slog Jennifer och Oliver ihop sig till ett lag mot när vi spelade "Den försvunna Diamanten". Vi spelade aldrig klart det sista spelet; ungarna orkade inte.
Jennifer ville både bada bubbelpool och rida, men hennes mamma sa att hon fick vänta med det tills nästa gång de kom hit. I stället letade vi upp lite godis och bestämde oss för att se på film. Ja hittade inte skivan till "Alice I Underlandet" (efterfrågad) så jag lyckades övertala dem om att vi skulle se på "Resan Till Melonia" i stället. I slutendan fick jag se klart på filmen själv när ungarna åkte hem. Bra film, det är den... Inte den best tecknade film jag har sett, men den är bra endå. Dessutom är det enklare att uppskatta en heltecknad film än en som bara är gjord på datorn. Även om inte skuggning och grejer är de besta så har man mer uppskatting för det är för animeringar som ser ut som om nån inte kunde ge dem mer är fem minuter på datorn.
Sen gick jag och lade mig och sov länge. Första gången jag såg en klocka idag (i badrummet) var hon redan runt elva. Tur att hästarna går ute dygnet runt på sommaren...
Mitt I Sommaren...
Jag inser att jag antagligen borde ha skrivit något vid miasommar, men jag var väldigt trött på kvällen och efter det glömde jag helt enkelt bort. Sen finns det väl en och annan sak till som jag antiagligen borde ha skrivit om, men det föll mig aldrig in att göra det. Men nu skriver jag...
Om vi brjar med igår... Min kusin Ann-Sofie fyllde 20. Det var ganska kul. Hon har tydligen flyttat till ett annat hus i Linghem också. Det händer sannerligen mycket mellan gångerna man träffar henne nu för tiden. Haley har blivit större, så klart. Tänka sig att hon fyller två i November...
Jag vet inte om jag ska vara sur på Marica eller älksa henne... Hon gav mig lite länkar till några låtar av Emilie Autumn på youtube. Sen kunde jag så klart klicka runt lite själv. It's like an effing drug... And it hampers my story-writing. Favorite songs? "Willow" and "What If"... "Save You" is awsome too... Along with a few more, but the two i listed as clear favourites I almost know the lyrics to by heart. Almost meaning that it might not come quite without thinking. Yet. Either that or there is some small portion somewhere in the song where I'm unsure. Other than that, I now know two new songs. And I've known about the existance of tha author for... is it four days? I think it's four days. So....
Jag och mamma har äntligen börjat vningsköra. Äntligen eftersom att det känns som att jag är sen med det (fast min enda referens är när jag råkade vara med i bilen när Marica övningskörde sp jag vet inte när andra människor som är jämngamla med mig börjar/började. Jag hade min andra "lektion" idag. Tydligen lär jag mig snabbt. Mamma tror att vi har hjälp av att vi har mulen (det är faktist fullt lagligt att köra den på egna marker även om man inte har någon licens eller nåt) och altså har hunnit få lite känsla för att styra och hur gas och broms funkar. Det är dragläget man behver hitta.
Sen har jag personligen en teori om att ridningen hjälper genom att man som ryttare lär sig att ha koll på flera saker samtidigt. Man ska ju ha koll på vad varje ben och hand gör samt vad sittbenen (ett par ben som sitter i rumpan på en och som man ska kunna känna om man sätter sig på händerna) signalerar. Man har altså lite koll på det här med att ha koll på olika kroppsdelar separat. Deeutom ska man ha koll på andra ryttare på ridbanan eller eventuell trafik om man rider på en väg. Både att man ska kunna göra flera saker samtidingt och att man ska ha stenkoll på omgivningen när man rider tror jag kan underlätta när man lär sig köra bil. Och säkert vid en massa andra tillfällen i livet, men det känns som överkurs att fundera ut dem alla...
I morgon har jag fäkning att se fram emot. Det är tredje gången, och då teatade jag bara första gången. Det är väldigt kul, men man dör av värmeslag. Man har nämligen ett antal lager kläder på sig, för att man ska vara någolunda skyddad där motståndaren kan tänkas träffa en. Och det säager jag bara att den tjej som skiter i bröstskydden är en idiot, sånna dära klingor" man petar på varandra med gör jätteront att få någon annan stanns än på sagda skydd, så tänk då om man träffar brösten utan skydd.... Sara slog mig på fingrarna på den handen som inte har handske förra gången. Det gjorde för jävla ont. Och läraren lyckades pricka mig precis oanför bröstskyddet. Det gjorde inte mindre ont det.
Fast han är kul, läraren. Han har ridit i sin ungdom, och han är lätt att få att snacka. Det är jättekul när fäkningsläaren fatter när man snackar hästar och kan dra paraleller till ridningen som gör det ännu enklare att fatta, eller för att förtydliga om något är viktigt. "Det är som..." och sen relevant jämförelse med något innom hästvärlden.
Föerutom det så är han ite kul när man tränar mot honom. Man kanse gör en viss rörelse. Så gör man den några gpner, sen helt plötsligt så gör han något oväntat. Det var när han gjorde en sån sak (efter att han hade ställt mig med bakre foten mot en vägg så att jag inte kunde backa undan, utan faktiskt var tvungen att göra som jag skulle) som han träggade mig ovanför bröstskyddet. Men det blir ju i alla fall inte långtråkigt. När han tränade med Sara (efter mig altså) så gjorde han något när hon tog för lång tid på sig. Då gjodre hon ju en rörelse som hon kunde, men behöve få upp lite fart på.
Så, sammanfattnigsvis så tycker jag att fäkning är väldigt kul.
Jo, jag glmde en sak i sammband med min krlektion idag. Feter min lektion, på vägen hem, höll mamma på att krocka. Hon skulle svänga, och sne kom det en bil som hon av någon anledning inte såg. Som tur var upptäckte hon den i tid för att undvika att köra in i den. Men det konstiga var att jag kännde precis ingentig. Jag vart inte ett dugg uppskakad av händelsen. Satt där som en annan hjärndöd när mamma frågade om jag såg bilen. Ja, jag såg bilen. Varför sa jag inte till henne? Jag trodde hon såg den och hade koll på vad hon gjorde. Nej, den bilen såg hon inte förens i sista sekunden.
Man undrar ju vad det var med mig. Man tycker ju att jag borde ha reagerat, eller? Jag är inte direkt själmordsbenägen... Eller tja, mamma tror ju att jag försöker saltförgifta mig själv. Egentilgen tänker jag bara inte längre än att salt är gott. Men det var inte det jag skulle skriva om. Äh, skit samma. Jag har ingen aning om varför jag inte reagerade.
Om vi brjar med igår... Min kusin Ann-Sofie fyllde 20. Det var ganska kul. Hon har tydligen flyttat till ett annat hus i Linghem också. Det händer sannerligen mycket mellan gångerna man träffar henne nu för tiden. Haley har blivit större, så klart. Tänka sig att hon fyller två i November...
Jag vet inte om jag ska vara sur på Marica eller älksa henne... Hon gav mig lite länkar till några låtar av Emilie Autumn på youtube. Sen kunde jag så klart klicka runt lite själv. It's like an effing drug... And it hampers my story-writing. Favorite songs? "Willow" and "What If"... "Save You" is awsome too... Along with a few more, but the two i listed as clear favourites I almost know the lyrics to by heart. Almost meaning that it might not come quite without thinking. Yet. Either that or there is some small portion somewhere in the song where I'm unsure. Other than that, I now know two new songs. And I've known about the existance of tha author for... is it four days? I think it's four days. So....
Jag och mamma har äntligen börjat vningsköra. Äntligen eftersom att det känns som att jag är sen med det (fast min enda referens är när jag råkade vara med i bilen när Marica övningskörde sp jag vet inte när andra människor som är jämngamla med mig börjar/började. Jag hade min andra "lektion" idag. Tydligen lär jag mig snabbt. Mamma tror att vi har hjälp av att vi har mulen (det är faktist fullt lagligt att köra den på egna marker även om man inte har någon licens eller nåt) och altså har hunnit få lite känsla för att styra och hur gas och broms funkar. Det är dragläget man behver hitta.
Sen har jag personligen en teori om att ridningen hjälper genom att man som ryttare lär sig att ha koll på flera saker samtidigt. Man ska ju ha koll på vad varje ben och hand gör samt vad sittbenen (ett par ben som sitter i rumpan på en och som man ska kunna känna om man sätter sig på händerna) signalerar. Man har altså lite koll på det här med att ha koll på olika kroppsdelar separat. Deeutom ska man ha koll på andra ryttare på ridbanan eller eventuell trafik om man rider på en väg. Både att man ska kunna göra flera saker samtidingt och att man ska ha stenkoll på omgivningen när man rider tror jag kan underlätta när man lär sig köra bil. Och säkert vid en massa andra tillfällen i livet, men det känns som överkurs att fundera ut dem alla...
I morgon har jag fäkning att se fram emot. Det är tredje gången, och då teatade jag bara första gången. Det är väldigt kul, men man dör av värmeslag. Man har nämligen ett antal lager kläder på sig, för att man ska vara någolunda skyddad där motståndaren kan tänkas träffa en. Och det säager jag bara att den tjej som skiter i bröstskydden är en idiot, sånna dära klingor" man petar på varandra med gör jätteront att få någon annan stanns än på sagda skydd, så tänk då om man träffar brösten utan skydd.... Sara slog mig på fingrarna på den handen som inte har handske förra gången. Det gjorde för jävla ont. Och läraren lyckades pricka mig precis oanför bröstskyddet. Det gjorde inte mindre ont det.
Fast han är kul, läraren. Han har ridit i sin ungdom, och han är lätt att få att snacka. Det är jättekul när fäkningsläaren fatter när man snackar hästar och kan dra paraleller till ridningen som gör det ännu enklare att fatta, eller för att förtydliga om något är viktigt. "Det är som..." och sen relevant jämförelse med något innom hästvärlden.
Föerutom det så är han ite kul när man tränar mot honom. Man kanse gör en viss rörelse. Så gör man den några gpner, sen helt plötsligt så gör han något oväntat. Det var när han gjorde en sån sak (efter att han hade ställt mig med bakre foten mot en vägg så att jag inte kunde backa undan, utan faktiskt var tvungen att göra som jag skulle) som han träggade mig ovanför bröstskyddet. Men det blir ju i alla fall inte långtråkigt. När han tränade med Sara (efter mig altså) så gjorde han något när hon tog för lång tid på sig. Då gjodre hon ju en rörelse som hon kunde, men behöve få upp lite fart på.
Så, sammanfattnigsvis så tycker jag att fäkning är väldigt kul.
Jo, jag glmde en sak i sammband med min krlektion idag. Feter min lektion, på vägen hem, höll mamma på att krocka. Hon skulle svänga, och sne kom det en bil som hon av någon anledning inte såg. Som tur var upptäckte hon den i tid för att undvika att köra in i den. Men det konstiga var att jag kännde precis ingentig. Jag vart inte ett dugg uppskakad av händelsen. Satt där som en annan hjärndöd när mamma frågade om jag såg bilen. Ja, jag såg bilen. Varför sa jag inte till henne? Jag trodde hon såg den och hade koll på vad hon gjorde. Nej, den bilen såg hon inte förens i sista sekunden.
Man undrar ju vad det var med mig. Man tycker ju att jag borde ha reagerat, eller? Jag är inte direkt själmordsbenägen... Eller tja, mamma tror ju att jag försöker saltförgifta mig själv. Egentilgen tänker jag bara inte längre än att salt är gott. Men det var inte det jag skulle skriva om. Äh, skit samma. Jag har ingen aning om varför jag inte reagerade.
